Dag 172 - Förändring god

En gång satt jag på en plats och tittade ut genom ett fönster. Jag spanade förbi grannens garage upp mot den blå himlen och kände lycka. Det här var mitt hem och där var jag trygg. Jag hade inte en tanke på att byta ut det. Jag hade spenderat nästan hela min barndom där och det var det bästa stället jag visste - där var jag alltid välkommen. Min uppväxt var inte perfekt rakt igenom för en sådan uppväxt finns inte. Man har sina svackor; svåra perioder som man lär sig av och som gör en starkare. Jag var alltid älskad och det hjälpte mig att hitta rätt väg. Nu när jag tittade ut genom fönstret var jag lycklig. Jag var omgiven av familjen som jag älskade och vänner som var som en familj. Men en förändring knackade på dörren. Först ignorerade jag den omedvetet. Sen ignorerade jag den medvetet. Men till slut var jag tvungen att motvilligt släppa in den. Snart insåg jag att förändringen var en kärlek. Jag insåg också att mitt gamla hem alltid skulle finnas kvar som en del av mig, så jag började bygga mig ett nytt hem.

Några år senare satt jag på en annan plats, stirrandes ut genom ett annat fönster. Jag såg det gröna gräset där man på sommaren kan ligga i sol och värme med en kall, god glass och bara njuta. Detta var mitt hem och där var jag trygg. Jag hade inte en tanke på att byta ut det. Jag hade fortfarande min familj och mina vänner, om än inte lika nära till hands som innan. Jag hade nya vänner också, som mina kvicka fötter och mitt sunda förnuft hade lett mig till, och de var också som en familj. Dessutom hade jag min kärlek. Jag satt där i mitt hem och tänkte på hur lycklig jag var. Jag tänkte på de senaste årens minnen och upplevelser och skattade mig lycklig att få ha varit med om så mycket gott. Jag hade förändrats som person också och blivit varse att jag själv kunde vara med och styra den förändringen. Jag hade drömmar och visste att de kunde uppfyllas. Men det visade sig senare att om jag ville följa mina drömmar var jag tvungen att låta mitt liv förändras igen och den här gången var förändringen mycket svårare och tog lite längre tid.

Nu sitter jag på ännu en plats och tittar ut genom ännu ett fönster. Vyn är en helt annan men känslan är samma som innan - detta är mitt hem och här är jag trygg. Jag har inte en tanke på att byta ut det. Men mönstret är nu alltför tydligt för att ignorera. Förändringen kommer förr eller senare och jag vet inte vad den för med sig. Lyckligtvis har jag lärt mig att förändring inte är något man behöver frukta. Jag sitter här nu i min första helt egna lägenhet och jag älskar den. Jag har ett jobb jag alltid har drömt om och som tar mig till nya spännande utmaningar. Jag har nya vänner här och även om jag flyttat längre bort från min familj och mina gamla vänner så känns dem närmare än någonsin. Jag är förmodligen lyckligare än jag någonsin varit och för det tackar jag förändringen.

Det kommer en tid då jag kommer sitta på en ny plats, vid ett nytt fönster. Jag kan inte säga vad det är som kommer föra mig dit eller när det händer och jag vet inte vad jag kommer att se. Men det kommer vara mitt hem och där är jag trygg. Jag lär inte ha en tanke att byta ut det. Men om jag vill kan jag bara sluta ögonen och se ut genom det där första fönstret igen. Känna doften av mammas nybakade kanelbullar, höra pappa komma hem från jobbet och se systrarna leka på gräsmattan. Eller så kan jag titta ut genom det där andra fönstret. Se morgonsolen lysa upp den blomstrande balkongen och höra tjejens tunga andetag från soffan där hon somnat. Eller också kan jag spana ut genom det tredje fönstret. Lägga mig tillrätta i den provisoriska soffan, sätta på tvn och sänka ljudet till knappt hörbar nivå för att inte störa grannarna. När jag tänker efter så är kanske förändring inte ett passande ord - på ett sätt finns ju allt kvar ändå. Det är i alla fall så jag ser det och det hjälper mig att välkomna framtiden och göra den så lycklig som det bara går.

Dag 171 - Jag har det bra

Jag har så otroligt mycket glädje i kroppen nu. Roliga saker händer hela tiden och jag har inte tråkigt en sekund. Fotbollen rullar på. Vi har gjort bra resultat den senaste tiden och jag tror nog att det snart är dags för mig att hitta formen också. Nu fick jag visserligen en liten sträckning förra matchen så jag får väl bli frisk först, men sen jävlar i det!!

När jag inte spelar fotboll har jag också roligt. Här i Varberg fördriver jag mycket tid med kompisar, vilket innebär kortspel, film, mat, gym, spa, fotbollstittande och annat trevligt. Nu har jag och Thommie dessutom lite jobb på g och det ska vi på möte om imorgon. Som det är nu har jag ändå tid att göra saker på egen hand. Jag bloggar ju för Bois räkning på hn.se och har dessutom skrivit lite till Bois nya hemsida, boisfc.nu. Har nog ett par andra skrivuppdrag på gång också vilket är kul. Sen har jag ju denna bloggen också som dock har blivit lite bortglömd på senaste tiden.

Det är ju mycket träningar och matcher nuförtiden så jag kan inte hälsa på hemma i Skåne lika ofta. Så när jag väl är där har jag alltid fullt upp och försöker hinna träffa så många familjemedlemmar och kompisar som möjligt. Nu i lördags var jag ute och festade lite med Siiimooon och Rehn. Kul som alltid även om Cardan inte var så bra denna gången. Dagen efter insåg jag med glädje att det var HIF-match på Olympia och dissade därmed slutstriden i Premier League. Inget svårt val egenkligen, även om det såklart hade varit roligt att följa den spektakulära upplösningen. Det var ju så länge sen jag var på Olympia och det var helt underbart att vara tillbaka.

Jag stod med det vanliga gänget på södra stå. Julius var tyvärr upptagen med skönsång, men Juliana, Ronney och Jimmy var på plats. Vi fick se HIF ta en skön seger, 3-2, mot ett Häcken som imponerat i år. HIF var lite passiva vid baklängesmålen, slarviga i passningsspelet för ofta och hade inte den rätta tryggheten - men de kämpade bra, anföll friskt och bjöd på underhållning. Häckens mittbackar sprang bort sig totalt vid HIFs tre mål plus några gånger till och såg riktigt svajiga ut. Det blev liksom helt öppet i mitten, med en lucka på typ 20 meter. Fruktansvärt försvarsspel och ser man repriserna kan man bara skratta åt det. HIF tackade för utrymmet och vi fick jubla på läktaren.

Vi åkte sedan ut till Rydebäck och åt pizza. Jag hade glömt hur jävla goda pizzor de har där nere och jag njöt till sista tuggan. För min del var det ett firande av vår seger mot Degerfors, HIFs vinst och Arsenals säkrande av tredjeplatsen i PL före Tottenham. Därefter åkte jag in till min käre mor där jag sov som en stock hela natten. Nu har jag återvänt till Varberg där jag snart ska kolla upp min skada och sen ska träna så gott jag kan. Mitt härliga liv fortsätter...

Dag 170 - The return of the Bonnabränna

Ibland händer något härligt som leder till något roligt som leder till något underbart osv... Alltså det är som att det där första härliga utlöser en kedjereaktion av positiva händelser. I torsdags var det derby mot Falkenberg. Vi vann med 1-0 inför 3600 åskådare och många fler tv-tittare. Det var en härlig seger och den ledde till fler härliga saker. Tack vare segern fick vi ledigt på fredagen och resten av helgen. Det öppnade för ett litet firande och jag stack med ett gäng till Gbg. En go kväll på Peacock avrundades med en kebabrulle och en massa stimmande.

Fredagen förde med sig en ny chans att fira. Jag joinade några lagkompisar hos Hasse där det blev förfest, FIFA, facerape och annat trevligt. Vi gick ner till Oscars också och fortsatte njuta av segern. Det var en rätt lugn kväll, men väldigt mysig. Det fantastiskt goda humöret tog jag med med mig till Helsingborg på lördagen. Det stod grillkväll, uppdatering av toffellistan och utgång på schemat. Vi grillade hos Jocke och Alex, äckligt gott var det, och det var såklart en klockrehn början på kvällen. Jag, Simon, David och Basten åkte in till stadens nattliv via toffellistan hos Simon. Rehn fick för sig att vara nykter, vilket betydde tidig hemgång, och Basten fick för sig att toffla något så fruktansvärt! Men jag och Simon gjorde Cardan och hade fantastiskt kul.

På söndagen skulle jag äntligen göra ett besök på Julivallen. HBK skulle spela derby mot Råå och ta sin tredje raka seger. Det var helt underbart att vara tillbaka, snacka med grabbarna, tränarna, TÖ, Leffe, Micke mjukost m.fl... Gott var det också efter 3-0-vinsten att sjunga den goa HBK-sången så det ekade över hela Höganäs. Var dock lite pinsamt att se Jocke få kramp... Men han uppvägde det med en fin assist. Det blev chillaxing hos Simon på kvällen innan sovdags och måndagen innebar resa hem till Varberg och träning. Men hade den härliga vågen som börjat med derbyvinsten börjat avta? Nej, den bara fortsatte.

Ny vecka betydde Valborg och helt plötsligt kom sommaren på besök. Den bara trängde sig före våren lite sådär som de tuffa killarna tränger sig före alla andra i skolmatsalen. Våren vågade inte ens säga emot, för då hade den fått huvudet nertryckt i en toalett. Det blev en härlig kvällsträning och sedan såg jag och min granne nån jävla pissmatch på en pub. God mat åt vi i alla fall, gratis också eftersom jag gick 200 plus på black jack. Tisdagen började med en förmiddagsträning som de flesta avslutade med att ligga i gräset och steka. Därefter åt jag och min granne lunch för att sedan sticka ut på en golfrunda som blev mitt livs tredje. Sjöhage satsade självsäkert en matkupong, då han har grönt kort och har spelat lite mer än mig. Sedan hämtade jag upp tvåslagsunderläge tack vare briljant närspel och puttning. På sista hålet hade jag en 12-fotare och Jocke en 9-fotare. Jag klev fram, sa "oj, det här e så enkelt!" och rullade bollen i koppen. Pressen blev för hög för min kamrat som slog för kort och segern var min.

Nu blev det här ett jäkla långt inlägg, så jag kan sammanfatta resten av veckan med några enkla ord. Gym, spa, sol, kortspel, träning, grillning. Livet är underbart och vi får se om vågen kan forsa fram någon dag till. Ha det bra, gott folk, så hoppas jag att vi ses i Skärgården!!

Dag 169 - Bomben

Det har varit en rätt lugn vecka för mig. Jag blev lite småskadad efter matchen i lördags så jag har inte kunnat träna ordentligt, vilket betyder att jag mest har rehabat. Men igår kunde jag återigen vara med för fullt på träningen och det är ju skönt med tanke på att vi har match på måndag mot Landskrona Bois - en match jag verkligen inte vill missa. Det har blivit ett par besök på kurorten också och för er som har missat det är kurorten ett kusthotell vars spa och gym vi i Varbergs Bois har fri tillgång till. Det har nästan blivit tradition för mig och ett par andra att gå dit på onsdagar, när vi är träningslediga, för att ta hand om våra kroppar.

Igår efter träningen fick Thommie lust att sticka dit igen och jag tyckte det lät som en bra idé att ligga i en varm pool ett tag. Så vi stack dit och hade 40 minuter kvar på klockan innan den slog nio och de stängde. Först gick vi i stora bassängen som vi fick dela med tre danska ungdomar. Jag trodde först de var tyskar, men kom lyckligtvis på bättre tankar innan jag hann slå vad med Thommie och förlora en matkupong. Snart gick vi in till den mindre men något varmare poolen i rummet intill. Där finns också bubbelpoolen och kallbadet som har en temperatur på ca tio grader. Där var lite annat folk med, men när de hade begett sig därifrån intog vi bubbelpoolen. Så jävla gött med lite avslappning!

Snart kom de danska ungdomarna, en kille med sina två systrar, och hoppade i den varma poolen. De stoppade händerna i kallbadet men verkade ytterst tveksamma till ett dopp däri. Men när de alla hängde på kanten där till kallbadet fick jag en liten idé i huvudet - så roligt det hade varit att göra bomben i kallvattnet och riktigt skvätta ner de danska badkrukorna. "Vad får jag om jag gör bomben där", frågade jag Thommie. "Haha, det hade varit jäkligt kul", sa han. "Får jag en matkupong?" Men nej, det fick jag inte. Men jag tyckte idén var för bra för att gå miste om så jag smög lugnt upp på kanten till kallbadet. Danskarna anade inget förrän jag praktiskt taget låg i luften. Jag kröp ihop och träffade vattnet bara en halvmeter ifrån kanten de hängde över. De försökte fly i sista stund men lyckades inte undkomma.

Snart var tiden en bra bit över nio och till slut kom receptionisten och sa att de hade stängt för en kvart sedan. Det var en kvinna i 30-årsåldern som såg bra ut och när jag sneglade mot Thommie satte jag ett skratt i halsen. Han gick långsamt, lite svajande sådär från sida till sida och spände upp sig lagom mycket för att se mer muskulös och attraktiv ut. "Sluta gå o spänn dig Thommie, det e så uppenbart.." Men han skrattade bara åt mig och påstod att han hade gått helt normalt. Men jag kan ändå förstå honom lite - det var en snygg kvinna och han är ju trots allt en man. Men det var värre sen när vi hade duschat och bastat. Vi gick ut i korridoren på väg till omklädningsrummet med handdukarna om höfterna. Då går det förbi en tant 60+. Och vad ser jag i ögonvrån? Jo, Thommie börjar spänna upp sig igen. "Vafan, Thommie, du e fan sjuk. Spänner du upp dig för henne också nu?! Nu får du fan ge dig!!" Ännu en gång förnekar han det och försöker, i sin desperation att verka oskyldig, vända på det och säga att det är nåt fel på mig. Inte lätt för honom - han saknar väl sin flickvän...

Idag är det mycket fotboll på schemat. Jag ska till Nyfiket, en sportbar, och se Arsenal-Chelsea och Åtvidaberg-HIF. Sen ikväll är det ju el clasico. Blir nog en bra dag.

Dag 168 - Fly från sorgen

Detta kunde blivit ett enda långt glädjeinlägg. Men något gick förfärligt snett igår. Jag tänker inte gå in på det i detalj här, men alla nyfikna kan ju gå in och läsa om det på min andra blogg som ni hittar här. Det är för övrigt den bloggen som gjort att jag inte varit så pigg i uppdaterandet av denna bloggen. Men det gäller ju att prioritera, och då är det bara att inse att denna bloggen faktiskt inte är så jävla seriös. Men det vet vi ju alla redan...

Jag gjorde i alla fall debut i Superettan igår då jag fick spela från start mot Assyriska. Det var såklart kul det, även om jag kanske inte var riktigt nöjd med mig själv. Men så blev det ju tyvärr så att vi förlorade efter att vi tappat ledningen i slutet. Sånt händer ju, men sättet det hände på var det värsta. Efter matchen ville man bara glömma och då var det tur att mamma, pappa och lilla Kajsa skulle hälsa på mig i min lägenhet. Vi åt, pratade och hade det mysigt. Klart tankarna återvände till matchen då och då, men det går inte att komma ifrån oavsett distraktion.

Sedan ville jag ju inte bli lämnad ensam med mina tankar så jag åkte med ner till Helsingborg. HBK hade ju lyckats vinna premiären och då ville jag ju vara med dem och fira. Så det blev utgång med supertrion och några andra grymma grabbar. Konstigt nog lämnade alla utom supertrion Pianobaren tidigt, men det gjorde inget för vi vet ju hur man gör en kväll fantastisk på egen hand. När timmarna började bli små var det plötsligt bara Skärgårdssökarna kvar - och då blev det förstås Skärgårdssökning deluxe!

Konstigt nog var det ingen som visste var den fanns, inte ens poliserna. Då gjorde vi som vi brukar och skapade oss en egen liten Skärgård. Med galna upptåg, sång, dans och discobil spred vi vår glädje. Vi livade upp Donkenpersonalens kväll med en felfri version av Snart är det jag som är kung och blev belönade med en extra cheeseburgare. Vi stod för stämningsfull, romantisk bakgrundssång till ett ungt kärlekspar som konstigt nog inte kunde sluta skratta. Vi var fan bäst, men...det är inte vi som säger det!

Tyvärr vaknade jag ju idag vid lunch med mindre roliga tankar i huvudet. Förlusten går inte att släppa. Mycket "tänk om" hit och dit. Tänk om vi vunnit. Då hade detta inlägg varit proppfullt med obegränsad glädje. Nu blev det inte så. Men nästa gång blir det kanske!

Dag 167 - Spänning på spåret

Jag är inte en klantig person. Visst, ibland spiller jag sås på fina skjortan, ibland tappar jag ett glas så det går i tusen bitar och ibland glömmer jag biljetterna när jag ska på konsert i Halmstad och får vända vid Laholm (har bara hänt en gång!!). Men annars brukar jag ha bra koll på grejerna.

Men idag är visst ingen vanlig dag. Det är Kalle-klant-dagen. Jag sitter nu på tåget på väg till Helsingborg. Men jag skulle suttit här en timme tidigare egenkligen om det inte hade varit för ett litet missöde. Jag kom nämligen ner till stationen vid kvart över fyra, alltså sex minuter innan tåget skulle gå. Jag går fram till biljettautomaten och tar upp min plånbok. Men det gör jag inte, för där är ingen plånbok i fickan. Jag tog bara upp luft.

Förbannad på mig själv vräker jag ur mig en radda ord som vissa människor eventuellt skulle lägga i kategorin grova svordomar. Jag fick helt enkelt gå hem och vänta på nästa tåg. Men min klantighet slutade inte där. Ni som nu tänker att jag glömde plånboken nästa gång också kan ta er i röven. Jag är inte dum i huvudet. Dessutom skrev jag innan att jag sitter på tåget nu.

Nä, jag gick ner med plånboken i fickan. Jag köpte biljett, väntade in tåget och klev på i lugnan ro. Jag satte mig tillrätta, slog upp datorn och öppnade min Loranga. Jag hade musik i öronen och märkte inte direkt att tågvärdarna gick och kollade biljetter, så de gick bara förbi mig. Tur det. För helt plötsligt fick jag en känsla av att jag inte hade någon biljett. Men jag skrev ju att jag köpt biljett - ljög jag? Nej, jag hade köpt biljett. Men jag hade lagt ner mitt jojokort och låtit biljetten sitta kvar i automaten!!

Jag vet, klantigt som in i helvete. Men jag lugnade mig snabbt, för tågvärdarna trodde ju att jag redan visat min biljett. Dessutom hade jag en väldigt trovärdig historia som jag kunde dra om de skulle komma på mig. I värsta fall kan de nog kolla mitt kort med sin lilla apparat och se att jag hade betalt. Men ändå, lite spännande blev denna resan. Nu hoppas jag bara att min klantighet inte håller i sig...

Dag 166 - En ny blogg

På många sätt har denna veckan varit precis som den förra. Träningar, luncher, vila, solsken, kortspel etc. Vissa grejer har dock varit annorlunda. Bland annat så har jag inte haft turen med mig alls och har gått back ett antal luncher. Korten har varit nedriga mot mig. Men jag är lycklig ändå. Som vanligt.

Jag har också fått ett extra fotbollsrelaterat uppdrag. Hallands Nyheter ville ha en från Varbergs Bois som skulle blogga om Varbergs Bois och allt som rör laget, klubben och dess omgivning. Det var inte precis så att jag var den första de vände sig till, men när ett par lagkompisar hade passat och rekommenderat mig så ringde de och erbjöd mig uppdraget. Jag accepterade självklart och ska kanske dra igång redan imorgon.

Men ni behöver inte vara oroliga, för den här bloggen fortsätter precis som den har gjort förut - genom att skriva ganska meningslösa, ibland lite internt lustiga, inlägg som alla kan vara utan men som ändå på något jävla sätt har lockat till sig fler och fler läsare. Men det är ju faktiskt bara kul. Jag har även märkt att fler har börjat följa mig på Twitter. Jag har liksom inte brytt mig innan och försökt göra reklam för mig på något vis, men det är ju trevligt att fler har hittat mig. Så nu tänkte jag bättra på det hela med lite reklam. Följ mig på Twitter! @kalinhol

Nä, nu ska jag gå och vattna min begonia. Och det är ingen jävla metafor.
Vi hörs

Dag 165 - Allt annat än gräsligt

Ja nu känns det väl lite som att våren börjar komma. Jag har haft några väldigt njutsamma dagar här hemma i Varberg denna vecka. I tisdags började solen skina och temperaturen steg. Morgonträningen var visserligen mestadels inomhus, men efter det kunde man njuta av vädret.

Efter lunchen på Hamnkocken var det dags för kortspel. Jockes uteplats var det perfekta stället då solen värmer och vinden aldrig kan leta sig in där. Jag slog mig ner vid bordet tillsammans med Sjöhage, Lalle och Tillman. Vi skulle spela en pokervariant med matkuponger som insats. Två timmar i solen och sen var man fyra luncher rikare. Så jävla rättvist!

Glad i hågen begav jag mig till träningen och det var äntligen dags för oss att beträda en riktig gräsplan. Självklart känns det grymt skönt att slippa konstgräset - det tror jag nog de flesta är rörande överens om. Sen blir förstås sällan den första grästräningen sådär jättelyckad eftersom det tar ett tag att vänja sig vid det nya underlaget. Så efter rätt många jobbiga studsar och missar så var träningen över, men trots att det inte gått jättebra för mig så kändes det positivt. På kvällen gjorde jag en underbar köttfärssås till mig och en vän och så softade vi till en film.

Onsdagen blev en väldigt trevlig dag den med trots att solen inte ville visa sig speciellt mycket. Sjöhage hade inga lunchplaner så jag tog på mig uppdraget att laga till något gott. Eftersom jag hade färska champinjoner kvar så tog jag det lyckade beslutet att göra en krämig svamprisotto. Jag stekte kycklingfilé till och Sjöhage kan intyga att det var en synnerligen välsmakande komposition. Lyxig lunch och sen lyxig middag på kvällen när våra kära hyresvärdar bjöd oss till John's place, en restaurang precis vid havet. Oxfilé med murkelsås är ju min melodi och chokladkakan till dessert var fantastisk.

Idag (eller igår) var solen tillbaka i högform och det blev käk på uteplatsen och en runda Rumble. Vår andra grästräning blev riktigt lyckad för min del och jag känner mig lättare nu. Formen är på väg och även om det blev en del felstudsar idag också så hanterade jag underlaget bättre. En bra träning gör att mitt humör blir på topp direkt så jag har bara njutit resten av kvällen.

Jag låter Queen avsluta kvällen i mina lurar och imorgon vaknar jag med ett leende på läpparna redo för träning igen. Jag njuter av livet - gör det ni också!!

Dag 164 - I huvudet på en tonåring

Redan i morse planerade jag att jag skulle skriva ett nytt inlägg. Jag hade också ett ämne i åtanke, men efter dagens träning så fick jag helt plötsligt annat material som jag bara måste dela med mig av. I det förra inlägget fick ni bekanta er lite med en av Varbergs Bois unga profiler, Arif. Han är väldigt omtyckt av, ja, alla skulle jag tro, och han vågar bjuda på sig själv. Det gjorde han idag också. Ja, han till och med gav oss ett smakprov på vad som pågår i hans huvud.

Vi hade just avslutat vårt träningspass på en liten gräsplan vid sjukhuset. Alla var lätta i sinnet såsom man alltid är efter årets första naturgrästräning, även om det till stora delar var ett fyspass. Alla hade dock inte tagit med sig sin vattenflaska och Arif var en av dem, vilket fick honom att uppsöka Nexhat.

Arif: Hey, kan jag få lite H2O. (Arif går i skolan)
Nexhat: Ja. (Ger Arif flaskan)
Arif: Det smakar saft ju.
Nexhat: Ja jag har haft sånt pulver i den innan. Kosttillskott.
Arif (kanske med tankarna på annat håll redan): Jaha, sån push-up...

Nexhat och jag skrattade gott åt denna Freudianska felsägning och kunde inte låta bli att spinna vidare på den.

Jag: Arif, nu avslöjade du att du springer runt och tänker på behåar.
Nexhat: Tänker du på pattar nu, Arif?
Arif: Nej, fan. Jag rörde pattar idag...

Okeeeeej, du övertygade oss verkligen där! Jag får tacka Arif för att han fortsätter bidra med material till den här bloggen och att han är man nog att bjuda på det.

I övrigt bakade jag Skärgårdstårta hos Jocke och Alex igår. Så. Jävla. Gott. Men det var sista gången jag gjorde det, för nu är chokladen slut. Marabou Caribbean R.I.P.

Dag 163 - Det är som att gå

Jag är ju inte den som bloggar för att mitt liv är så intressant. Jag bloggar för jag tycker det är nice att skriva av sig lite då och då, och lite för att det trots allt finns några personer som tycker det är kul att läsa vad jag skriver. Ofta handlar det ju om roliga grejer jag har hittat på och när jag sen tittar tillbaka på tidigare inlägg får jag återuppleva roliga minnen.

Någon gång i framtiden kommer jag troligtvis läsa detta inlägget igen och skratta för mig själv. Inte för att den händelsen jag snart kommer skriva om är en av livets höjdpunkter eller så. Men den var rolig och fick mig och flera andra att skratta. Förmodligen är det väl en sådan händelse som inte är lika rolig om man själv inte var där eller om man inte känner Arif.

Ja, det är Arif som är huvudrollsinnehavaren i den här lilla historian. Han har ibland en förmåga att släppa fram kommentarer som kanske kunde formulerats annorlunda. Idag efter träningen pratade några i laget om simning. Ungefär såhär lät det:
Nexhat: Jag har inte simmat på flera år.
Jakob: Nä, sluta.
Nexhat:Jo, det är sant. Jag simmar typ aldrig. Vet ni hur jag lärde mig simma?
Ingen visste hur han lärde sig simma.
Nexhat: Det var i skolan och vi skulle vara på djupt vatten. Så frågade dem vilka som kunde simma och alla räckte upp handen (räcker upp handen). Då hade det varit pinsamt om jag inte räckte upp handen också så jag gjorde det. Sen när jag var i vattnet så var där några äldre killar, de var typ 11 eller nåt, som kom och puttade ut mig på det djupa vattnet. Så jag bara började göra såhär (flaxar med armarna), jag svär, och så simmade jag. Det bara kom så direkt.
Arif: Det är som att gå....

Alla blev tysta i nån sekund och tänkte över vad Arif just hade sagt. Sen brast vi ut i skratt. Dels för att vi inte alls förstod var han hittade den likheten och dels för att han levererade kommentaren med en självsäkerhet som gjorde att vi nästan, om så bara för ett ögonblick, faktiskt tyckte det lät väldigt logiskt. Bless you, Arif!!

Dag 162 - Goda saker i livet

Det finns många goda saker här i livet, speciellt för en sådan gottegris som jag. Alla vet att Coca Cola är en helig dryck för mig och det är ju långt ifrån en nyhet. Och även om min alkoholkonsumtion är löjligt liten så slinker där ner en och annan aphjärna och äpplekaka för den goda smakens skull. Men nu ska jag berätta om en annan liten kärlek.

Jag kom just till min käre mors lägenhet där jag hade tänkt fördriva en timme innan jag ska luncha med min Skärgårdskamrat. Så råkar jag gå in i köket och se en korg ovanpå mikrovågsugnen. I korgen ligger två öppnade kexförpackningar [tjeks-] och en rysning börjar bakom vänster öra och sprider sig vidare ner genom kroppen. Den ena innehåller Oreos och den andra innehåller Ballerina Kladdkaka Vanilj (BKV). Oreos är ju väldigt goda, men...de slår inte BKV! Jag tvekar inte en sekund, utan snappar med flinka fingrar snabbt upp ett BKV-kex.

Jag hade nästan glömt hur gott det var... Jag får anstränga mig rejält för att inte bara fortsätta kränga i mig. Jag tar ett Oreo-kex också och, som sagt, det är gott men inte SÅ gott. Nu är ju tanken med båda dessa sorterna att man ska doppa dem i mjölk, men det är inget som intresserar mig nämnvärt. Ja, jag har provat och det är gott, men jag föredrar att äta dem som de är. Nu kan jag ju liksom inte hålla mig från att ta ett till BKV-kex, men sedan lyckas jag hejda mig.

Problemet nu är att jag suttit och skrivit om de här godsakerna, vilket inte har dämpat suget efter dem precis. Det oundvikliga kommer såklart att hända så fort jag har publicerat detta inlägg - jag kommer tjuva ett till. Kanske två. Eller tre. Max.

Dag 161 - Inflyttningsfesten

Jag visste att min inflyttningsfest skulle bli fantastisk och det blev den verkligen. Förutom att några gäster var tvungna att åka hem lite tidigare så tror jag alla var mer än nöjda. Min mysiga lägenhet, som jag verkligen trivs med, är kanske inte den ultimata festlokalen, men vad gjorde det? Okej, David slog i huvudet ett antal gånger då han hade svårt att inse att han var tvungen att ducka vid dörröppningarna, men det var ju otroligt underhållande för oss andra. Det blir liksom bara roligare för varje gång också.

Jag är fruktansvärt nöjd med hela kvällen som blev en enda lång glädjetripp. Vad var roligast? Omöjligt att säga, för det hände roliga saker hela tiden. Alla bjöd på sig själva och skrattanfallen avlöste varandra. Mitt generöst tilltagna snacksbord tog otroligt nog slut innan alla gästerna hade åkt hem, men drickan gjorde vi baske mig inte slut på. Med alla aphjärnor, äpplekakor, shottar, groggar etc. som fanns tillgängliga så blev ölkonsumtionen chockerande låg och jag har så mycket öl kvar att jag helt enkelt måste bjuda in till fest snart igen, som om det behövdes ännu ett skäl till detta.

Vi sjöng, vi skrattade, vi dansade och skojade. Hansen vräkte ur sig spontana saker som bara han kan. Vi fick höra Simons inlevelsefulla inspelning av Mollys låt. Jag o Jocke sjöng hejaramsor för främlingar på Oscars. Rehn drack upp en grogg med extra allt och han blev ju inte mindre sjuk av det. Ranelid kom också med på ett hörn, såklart, och inspirerade Simon som sågade Rehn med orden "Du ser inte ut som ett mirakel."

Basten var sliskig. Staffan och Vicky var mångsidiga DJs. Levi dök upp som gubben i lådan. Karro och Amelie hade INTE vin med sig så varför sprang jag runt och letade efter korkskruven i en halvtimme? Munk var nykter. Det var inte Linda. Alex? Vi sjöng hela vägen ner till stan. Vi dansstrejkade. Vi fick två timmar på Oscars att kännas som en kvart. Vi åt nattamat på Campino och Simon förstörde för mig när jag skulle skaffa nya vänner. Jag hade sex övernattningsgäster. Jag försvann. Klockan blev mycket och ingen sov särskilt länge. It was beautiful...

Men, min käre Skärgårdskamrat, vi sökte inte efter Skärgården. Varför? För den var väl med oss ända från början...?

Dag 160 - Bara en dålig sak

Ibland händer trista saker. Jag har t.ex. tappat en av mina tumringar ett antal gånger. Men den kom tillbaka om och om igen. Tills jag tappade den första gången jag besökte min lägenhet i Varberg. Det var en dryg månad sedan och ungefär samtidigt började vi förlora träningsmatcher. Idag förlorade vi ännu en och det känns så jävla frustrerande. Ingenting funkar som det ska och även om första halvlek var ok så gjorde vi inte mål. I andra halvlek tappade vi allt och förlorade med 2-0 mot ett lag som spelar en division under oss.

Jag var fruktansvärt arg och besviken efter matchen. Jag vet att mina lagkamrater känner detsamma så vi måste kämpa och slita och lära oss tills det vänder. Vi får inte tappa tron innan serien ens har börjat. Vi är duktiga fotbollsspelare, men vi har gått vilse och måste nu hitta tillbaka. Jag tänker jävlar i det inte ge mig.

Bussresan hem blev dyster till en början. Men snart började humöret återhämta sig. Tacka Arsenal för det. Segermål av RvP på övertid mot Liverpool och även om jag med min egen match i färskt minne inte kunde ställa mig upp och jubla så värmde det rejält ändå. Och nu började saker och ting gå min väg. Visst, förlusten glömmer jag inte, men det är svårt att vara arg när roliga saker händer.

Jag gick ner för att ta tåget till Helsingborg och när jag kliver in på stationen möts jag av en högljudd hälsning av en ung man, troligen ett par år yngre än mig, som är stenfull. Han och hans kompis sitter alltså i väntsalen och super. "Tjena" säger jag minst lika högljutt och går bort till biljettautomaten. Då frågar han mig vad jag har för mobil och jag säger att jag har iPhone 4. Han vill testa den för han har tydligen aldrig haft en sån fin mobil. Jag tar en kalkylerad risk när jag låter honom kika på den. Han vill spela så jag sätter igång Snake.

Han var ruskigt full, märker jag när han dör varannan sekund typ. Under tiden frågar hans kompis mig var jag är ifrån, var jag bor och vad jag gör i Varberg. Mobilälskaren vräker ur sig en fråga som får mig att skratta: "Är du gangster?" Jag var lite sugen på att säga ja bara för skojs skull men är ärlig istället. "Varför inte?" undrar han och jag säger att jag är nöjd med mitt hederliga liv. "Jag är gangster. Har suttit inne fyra år." "För vad?" undrar jag. "Rån." Jaha, han verkar ju vara en annars trevlig kille så jag misstänker att missbruk och fel umgängeskretsar har tagit greppet om hans liv. När jag sedan gick till tåget så tackade han mig hjärtligt för att han fick testa min mobil och önskade mig en trevlig helg...

En rolig händelse, får jag säga, och jag var nu på hyfsat bra humör. Jag satte mig på tåget och slog upp datorn. Snart kom kontrollanten och jag drog upp biljetten. "Detta är ett laddningskvitto" sa han. Helvetes röv... När jag snackat med mobilälskaren hade jag laddat mitt resekort men blivit distraherad nog att glömma köpa biljett. Jag insåg detta och sa som det var. Lyckligtvis kunde han skriva ett inbetalningskort som jag får betala sen så jag slapp straffavgift. Jag skrattade bara åt att jag undkommit med blotta förskräckelsen.

Snart fick jag Heytell från Jocke. West Bromwich hade gjort 1-0 på Chelsea och därmed är Arsenals fjärdeplats något stabilare. Fan, allting går min väg helt plötsligt. Nu blir jag ännu mer laddad för inflyttningsfesten jag ska på ikväll, jag menar det pekar ju bara uppåt just nu. Dock finns förlusten kvar i bakhuvudet. Jag rotade i väskan efter bananen jag hade lagt i ett fack jag knappt använder. Vad hittar jag..? Ringen. Så den hittade tillbaka till slut. Med tanke på att den försvann samtidigt som vår form är det kanske ett tecken. Nu kanske formen kommer tillbaka också? Mmm, vi får väl se...nästa match är mot Häcken... :P